Evelina

För nån kväll sedan var jag ute och red båda mina hästar, bara en liten snabbis upp mot skogen för att jogga igång magarna deras eftersom jag fick dåligt samvete över att de fått gå och lata sig och proppa i sig massor med gräs utan motion i flera dagar. Magarna såg ut som tunnor , och ja tänkte att nu ska vi minsann fara ut så magen kommer igång. Tro mig den kom igång, de hördes på långa vägar. *skratt* 

Det märkliga denna kväll var att Rolle, som annars alltid är lat och inte sådär jättesugen på att fara och springa efter en lång lat dag, var allt annat än lat.... han hade jättebråttom, travade nästan t.o.m. i nedförsbackarna!  och verkade väldigt bestämd med vars han var på väg. Mot hästbegravningsplatsen, Hästvilan.  Där har jag begravt fem av mina egna hästar, vår kära hund, och trettiotalet andra hästar som folk hört av sig och velat få begravda där.  Det är en lugn och mysig plats och jag rider ofta förbi där. Men den här kvällen kändes det nästan lite kusligt, dimman hade lagt sig över vägen just innan sista backen upp mot begravningsplatsen och rolle sprang för fullt, sen lyfte han huvudet och gnäggade högt och tydligt. Då rös jag... Jag tycker på ett sätt det är jättevacker tanke att Rolle kanske känner nån av hästarnas närvaro och gnäggade till dem, men dimman och skymningen gjorde att jag blev lite feg och jag bad Rolle att vi skulle vända om. Lite motvilligt vände han om och så var vi snart hemma...'
Sånna där saker tycker jag är väldigt häftiga, kanske var det jag som fick fantasin att skena iväg lite eller så ligger det nå i det jag säger, ja vet inte... men det är märkligt att han ibland känner sån dragning till begravningsplatsen, för det har faktiskt hänt nån gång tidigare oxå.


Vad såg du där i dimman Rolle?